»Det ä’ Norruddsdrängen och Magnus i Torpängen, som spelar», förklarade Anders. »Di vill inte ha halta Kalle, för han ställer jämt till bråk.»
Men i detsamma kommo halta Kalle och Jansson i Frönäs arm i arm raglande uppför bygatan. Kalle skrek:
»Här kommer Kalle glader och Vedbacka sme’n. Ur vägen, jäntor, annars ska’ den fule ta er.»
Jansson i Frönäs, Vedbacka-smeden, fick tag i en flicka och ville dansa, men hon vred sig häftigt undan. Vedbackarn förlorade jämvikten, men Kalle höll i honom.
»Den halte får leda den blinde. Stå på dej, Vedbackare, och låt dem si, att du ä’ karl.»
Fiolerna tystnade, och dansen bröts av.
»Spela på ni, gubbar, jag vet förut, vad ni går för, så det ä’ inte värt, ni gör er till.»
Men spelmännen ville inte fortsätta, för halta Kalle kunde spela som ingen annan i hela skärgården, sedan Tattare-Frans var död.
»Fly mej stånkan, Magnus, en blir så gisten i hettan som en sprucken tunna.»