Gubben Jakob slog i några glas och bjöd, men det var tydligt, att ingendera av dem var så värst välkommen.
»Skål och tack», sa’ Kalle. »Skåla med körkvärden, Jansson.»
»Stål och knack», sa’ Jansson — det var hans rolighet.
Men när han skulle sätta ner glaset, tog han en överhalning. Magnus i Torpängen satte foten för, och han slog i backen. Halta Kalle hjälpte upp honom och ledde honom fram mot Mellangårdstomten, där han lade honom utmed stenfoten.
»Han hade fått för mycket, innan vi kom i väg», förklarade Kalle. »Men var har du pojken din, Jakob? Han ä’ väl ett par och tjugu år i dag, om jag räknar rätt.»
Lars-Johan satt i skjortärmarna uppe på en stege och bollade med ett par tallkottar, så att en alltid hölls svävande i luften.
»Go’ kväll, Lasse! Det ä’ inte lönt, du sitter där längre och glor efter Elin, för hon höll på med en byk, när jag rodde förbi med Vedbacka sme’n.»
Lars-Johan kastade en tallkott på en av flickorna och låddes inte höra.
Gossarna sutto i sitt gömställe och kunde följa nästan allt, som sades.
»Det blir slagsmål av», viskade Anders. »Lars-Johan ä’ den värsta slagskämpe, som finns på ön.»