»Hur ä’ det fatt, moster?»
Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.
»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse. Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från gård och grund.»
Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.
»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det fortfar.»
»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att hjälpa.»
»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.
»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle inte ville ha mer än femtonhundra.»
»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.
»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’ gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»