»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.
Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.
»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker ut.
»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig Stina-Lisa.
»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben, så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara med, om han vill göra sej så gemen.»
Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten, när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.
»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»
