6. Vad en kork kan ha med sig.
Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.
Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var det klart, vem som skulle få väldet i den gården.
När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.
»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.
Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar — det var första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon, men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt glad, lovade hon.
Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.
En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.
»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.
»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så lurar du dej.»