Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så Maja blev otålig.
»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»
Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren, blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick. Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra, räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk. Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.