För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde de upp en hop skröjor — ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller ungar. En stor fågel satt i en tall — det var en fiskgjuse. De styrde närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade stenarna ut i sjön — det var en själ med sin unge, som legat och sovit i solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala om.
»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»
»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»
Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.
»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»
Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet. Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med sina ungar.
Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att segla hem, om de hade lust.