»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.
Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet enformigt att sitta där och vänta på napp.
»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där inga seglare far fram?»
»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.
»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»
Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet. De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till klippan.
»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»
Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar — de kunde inte så noga ta reda på allt.
»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»
»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.