»Hör noga på, vad jag säger», sade han och spände ögonen i Kalle. »Och svara inte ett ord mer, än som ä’ nödvändigt, om du inte vill krypa in i kurran.»
Kalle fick nu redogöra för, var han hållit till de sista dagarna.
Han hade lovat rödfärga Långgarnsstugan, sade han, för di ville inte vara sämre än Nedergårds. Men så råkade gubben Gobort att fastna med ena foten mellan ett par stenar, när han sprang utefter strand för att komma i håll för en andkull. Och han bröt fotleden så illa, så han måste hasa sig fram till båten. Och nu hade han legat i tre dar, och Kalle hade fått vara hemma och sköta honom. Och Elin i Ekskär kom över varenda dag och hjälpte honom byta om med våta omslag på foten. För Elin var en rar flicka och den vackraste, som funnits på Dägerö, sedan Ingrid i Mellangärden var ung och lycklig. Kalle började gråta. Han hade varit hopplöst förälskad i Ingrid, det visste alla utom Ingrid själv. Men inte kunde hon bry sig om ett vanskapt kräk, som Kalle var. Och sedan hade han tagit sig till att dricka, och nu var han en förlorad människa.
Länsmannen undrade, om han gjorde sig till för att lura honom, men så fick han se, att brännvinsflaskan var framme.
»Skäms du inte, karl, att börja dagen med att supa?»
»Ack, nådig länsman, vad skäms en så’n som jag för?» Han torkade sig i ögonen med sina beckiga fingrar och smorde ned sig, så han såg ut som en sotare.
Under tiden hade kaptenen gått ut, och pastorn satt bredvid Goborts säng och tittade och klämde på hans sjuka fot.
Länsmannen fortsatte förhöret i vänligare ton.
»Nu ska’ du vara resonlig, Kalle, och försöka komma ihåg allt, vad du gjorde i går eftermiddag.»