»Du ä’ säker på, att du var hemma sedan hela eftermidda’n?»
»Jaa — och om inte länsman tror mej, så fråga Elin. Hon var kvar, ända tills hon skulle hem och mjölka.»
Länsmannen hade nu fått veta, vad han ville, och det var så gott som ingenting. Varken Kalle eller missionärstackarn kunde ha något att skaffa med det stulna. Och inte heller Vedbacka Jansson, som han trott ibland. Hans hemman låg så avsides, och han hade alltid gott om pengar. Och det var han, som vänt misstankarna mot missionären. Men gubben Gobort var tydligen en oförarglig karl, fast han hade sina egendomliga begrepp om rätt och orätt. Och superiet var ju en allmän last på en tid, då husbehovsbränningen först nyligen avskaffats. Kanske var pastorn på det hela en bättre människokännare än han själv. Det var yrket, som gjorde det. När man sett så mycken uselhet, blir man gärna misstrogen. Men han skulle i alla fall söka upp Elin och höra, om halta Kalles uppgifter stämde.
Kaptenen satt redan i båten och väntade, när de kommo ut. Han var i sitt värsta lynne, och så snart de hunno till prästgårdsbryggan, steg han i land och for hem. Länsmannen och pastorn fortsatte till Ekskär, och Elin bekräftade allt vad Kalle sagt. Och hon tillade, att Gobort var så tålig och halta Kalle så snäll. Han lämnade inte gubben ensam varken natt eller dag, och det fast folk jämt låg över honom och ville ha honom till sig för varjehanda arbete.
Pastorn föreslog nu, att de skulle ro till byn för att tala med Olle och Maja, som han lovat, och det hade länsmannen ingenting emot. Så kunde han kanske få lite hjälp av Olle, för fjärdingsman Palmgren var gammal och orkeslös och hade alltid varit klenmodig av sig.
Det enda, som nu kunde göras, menade länsmannen, var att hålla utkik efter tjuvarna, ifall de skulle komma igen under de närmaste dagarna för att leta efter säcken. Inte var det mycket troligt, för de hade nog redan fått nys om, att han var på ön. Men det var i alla fall en möjlighet, och det gick icke an att lämna något oförsökt. Han hade därför tänkt ge sig över till Äggskären, så snart det blev mörkt. Där skulle han stanna åtminstone över följande dag, och det vore bra, om han kunde få med sig en handfast och pålitlig karl.
Olle var inte hemma, när de kommo, men Maja svarade för honom. Visst skulle han följa med, om länsman så önskade. Och lodbössa hade han, det var en sak. Jämmerstaligen, jo, det var nyheter. Och att tänka sig, att Inge och Anders hittat så dyrbara saker. Hon var alldeles ifrån sig över vad hon fått höra.
»Ja, di pojkarna, di pojkarna! Till slut blir det väl di, som tar reda på tjyvarna.»
Maja följde med ned till båthamnen, när de skulle fara. Inge och Anders sutto på bryggan med var sitt metspö.