AHALIBAMA.
Ja, höge herre! — ja, det har du väl,
Men ack, så länge för din blick jag bäfvar,
Jag vågar ej dig älska—.
HOLOFERNES.
Skygga dufva,
Du är då rädd för mig; — Du fruktar bödeln.
Som med ett slag förvandlar lif till död!
Försök att vänja dig vid mina seder
Och vid mitt lynne.
AHALIBAMA.
O, om jag det kunde!
HOLOFERNES.
Du måste kunna, — det är jag, som vill det!
AHALIBAMA.
När så du talar, jag förvirrad blir,
Jag vågar ej uti ditt öga blicka.
Mitt hjerta isas, — mina lemmar darra;
Den fasansfulla döden ser jag der.