Nu blåser vinden från Bethulia
Och för till oss i nattens tystnad ljud
Af våra landsmäns bön. Men Judith tvekar!
Hon tvekar, ty hon älskar deras bödel.
JUDITH.
Det måste ske!
(Hon instörtar i tältet, hvars förhänge faller.)
ABRA (ensam).
När hon var litet barn
Och såg en dufva dö för offerknifven,
Då föll hon mig om halsen, gret och sade:
Hur blef den hvita dufvan nu så röd?
Jag sade: det är blod! Då gret hon åter
Och sade: Abra, jag vill ej se blod!
Mitt barn, sad’ jag: det är till Herrans ära.
Ack, sade hon, jag är så rädd att smutsa
Min hvita klädning med det stygga blodet.
Och nu… hjelp, himmel! Hvad sker nu derinne?
JUDITH (utkommer från tältet med det blodiga svärdet, med half röst).
Det är förbi! Jag dödat honom!
(Sjunker vanmäktig ned.)