Jag såg genast att detta förslag mottogs med glädje när scheiken svarade:
— Effendi! Jag hör att du inte föraktar den utstötte! Du är oss mycket välkommen! Du stannar således hos oss och hjälper oss att i kvällningen knyta det där sken—äktenskapet.
— Nej! Det kan jag inte, emedan jag först måste tillbaka till Dschidda för affärer.
— Då skall jag ledsaga dig till dess portar. Men även där får jag inte inträda, ty också Dschidda är en helig stad. — När skall du rida dit?
— Genast! Och jag behöver blott kort tid innan jag kan komma åter.
Skall jag medföra en kadi eller mullah för giftermålet och vigseln?
— Nej, vi behöva varken kadi eller mullah. Jag är mitt lägers scheik och en vigsel här, utfärdad av mig, har gällande kraft. Men kanske du kunde föra med dig ett pergament eller papper att skriva kontraktet på? Mohyr och gemedsch, sigill och vax, har jag.
En stund senare stodo kamelerna redo. Vi stego upp. Den lilla karavanen bestod utom av oss tre och scheiken samt hans dotter av fem man. Jag följde utan invändning, fast jag såg att man inte tog den kortaste vägen, utan höll mera åt höger, åt havet. — Albani redde sig nu ganska bra att hålla sig kvar på kamelen, och djuren lade med snabba steg vägen bakom sig.
Plötsligt stannade scheiken och han pekade åt sidan.
— Vet, du vad som ligger bakom dessa kullar? sade han menande.
— Nej, vad då?