— Jo, viken där rövarefartyget ligger, inte sant?
— Tro vad du vill, men fråga inte mig!
Han hade emellertid gissat rätt och teg. Vi redo vidare. Efter en stund visade sig två svarta punkter vid horisonten, rakt åt Dschidda. Det var vandrare, som vi bättre kunde se genom kikare. Detta var något ovanligt i öknen och den tanken låg nära till hands att det kunde vara Abu-Seïfs folk. — Det var mycket sannolikt att min väktare ombord skulle anmäla min flykt för kaptenen, Abu-Seïf. Och dessa båda vandrare kunde väl vara sagda budbärare.
Även Malek, scheiken, hade givit akt på dem och observerade dem skarpt.
Därpå vände han sig till en av hans män och viskade något åt denne.
Genast vände tre av männen tillbaka dit varifrån vi kommo, och jag
genomskådade avsikten.
Malek hade hyst samma tanke som jag och ville ha de där vandrarne i sitt våld. Och för att uppnå detta måste han avskära deras reträtt till fartyget men så att de inte märkte det.
Därpå återvände de tre männen i samma riktning som vi kommit från, för att när de voro utom synhåll taga av i en båge.
Under det att vi andra fortsatte i rak riktning som förut, sade scheiken:
— Effendi! Vill du vänta litet på oss, eller rider du till Dschidda, där du skall finna oss utanför stadsporten?
— Du vill tala med dessa vandrare, sade jag rakt på sak. Och jag stannar hos dig, tills du talat med dem.
— Det är verkligen män av dscheinestammen.