— Han skall snart resa till Taif att träffa Scheriff— Emir.
— Gott! Nu behöver jag inte veta mer.
— Sihdi! Du vill väl aldrig låta dessa rövare komma undan? utropade
Halef. — Jag skjuter dem, så att de inte mer kunna göra något ont.
— Jag har givit dem mitt ord och därvid blir det. Kom!
Jag steg åter upp på kamelen och red därifrån. Halef följde mig. Albani stannade hos de andra. Han hade dragit sin långa sarras. Men jag litade på att denna pantomin skulle vara oskadlig. — Han blev också lugnt kvarsittande, medan scheiken och hans folk sutto av för att bemäktiga sig de båda dscheiheïnerna. Detta var snart undanstökat. Fångarna bundos på en kamel, och dess förare återvände med fångsten till lägret. De andra följde oss.
— Du har benådat dem, sihdi sade Halef. Men de komma ändå att dö.
— Deras öde är inte mitt och inte heller ditt. Tänk mera på, vad du skall bli denna dag. En brudgum måste ha ett gott och försonande hjärta.
— Sihdi! Skulle du vilja vara delyn i detta fall?
— Ja, om jag vore muhammedan.
— Herre, du är en kristen och frank, som man kan tala med i dessa saker. — Vet du vad kärlek är?