— Hur skall jag väl då bära mig åt?
— Giv henne något annat, som är dig mindre påkostande.
— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne min turban, min bössa eller min ridpiska.
— Nå, giv henne då ingenting.
Han såg mycket bekymrad ut.
— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att begåva henne?
Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.
— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban, jacka eller mitt enda par byxor.
— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes något, som kunde göra en brud överlycklig.
— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när hon inte längre är din brud?