När vi kommo nära lägret red Halef fram till mig och frågade:
— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här även begåva henne med en present?
— Detta gör vanligen var och en hos oss och säkert även här, tänker jag.
— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag inte om det kan behövas någon gåva.
— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.
— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt eldtyg?
Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt. Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna kostbara klenod.
— Ja, giv detta åt henne, sade jag.
— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte längre är min hustru.
— Såvida hon inte föredrar att behålla det.