Ateïbeherna hukade sig ned bredvid sina kameler, och vi tre andra redo in i staden.
— Nå? Var inte det här ett äventyr? frågade jag Albani.
— Jo, i sanning! Det höll ju på att bli riktigt blodigt. Jag var verkligen beredd till strid.
— Ja, ni såg riktigt ut som rasande Roland, som det inte var så lätt att knäppa nötter med. Hur har ridturen annars bekommit er?
— Åjs! I början gick det kanske något knaggligt, men sen gick det ju riktigt fint. I alla fall skulle det vara skönt att få sträcka ut sig på en bekväm soffa. — Ni skall ju med de där araberna? Helt visst komma vi inte att återses.
— Troligen inte. Ni ämnar ju invänta första båtlägenhet för att komma härifrån. Men jag har annars sett exempel på så många oförmodade sammanträffanden, att även ett återseende oss emellan inte hör till det omöjliga.
Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till deras läger.
SJÄTTE KAPITLET.
Ett underligt bröllop.
Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.