Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.
Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade sig Halef för att till henne överlämna sin present.
Men den scen som nu följde låter sig knappast beskrivas.
Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen misslyckades fullständigt.
Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande, ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som kunnat lura in satan i en sådan liten sak.
Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något sattyg.
Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!
Hans min var bekymrad när han sporde:
— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som jag skrev under?
— Naturligtvis. — Du har ju också lovat det.