Hela detta tempel gjorde inte alls något högtidligt intryck på mig. Bärare drogo av och an där, och skrivare hade med sina attiraljer slagit sig ned mellan pelarne; ja, där fanns till och med folk som handlade med ost och bröd.
Plötsligt fick jag se en kamel med ryttare, vilken just steg av vid en av pelarraderna. Denna kamel var ett alldeles ovanligt grannt djur. — Ägaren vände ännu ryggen åt mig och vinkade till sig en av moskéns tjänare för att denne skulle se efter kamelen.
Jag lade i förbigående märke till detta medan jag närmade mig brunnen, för att ur denna få min flaska fylld. Men jag måste nu vänta tills jag kom i tur. Jag gav mannen en bakschisch — en dricksslant — satte på flasklocket och vände mig, men blev med ens alldeles häpen.
Inte tio steg från mig stod — Abu-Seïf.!
Jag kände en lätt oro genombäva mig, men samtidigt arbetade min hjärna med svindlande fart, såsom vanligen alltid hos oss i kritiska ögonblick. — Utan att precis taga till flykten, sträckte jag ut stegen så mycket jag kunde för att uppnå kolonnaderna, just åt de hållet där Abu-Seïfs kamel ännu låg kvar. Och med ens kom jag på den tanken, att endast just detta djur kunde rädda mig.
— Det var hög tid! Mina skor fick jag allt lämna i sticket. Redan hörde jag det väntade ropet:
— En giaur! — En otrogen!
— Grip honom, denne skändare av vår helgedom?
Verkan av dessa rop blev högst vådlig för mig. Det blev som ett dånande vattenfall av hotande, larmande, tjutande röster och som trampet av tusende bufflar.
Nu blev det slut med att bara taga ut stegen. Jag formligen flög över platsen och var i ett nu mellan pelarna, framme vid kamelen, som lyckligtvis inte var bunden. Med knytnäven kastade jag undan djurets tillfällige vaktare, och nästa ögonblick satt jag i sadeln och hade revolvern redo.