Men skulle djuret lyda?
— Eoah! — Eoah! — Upp!
Vid detta rop reste sig kamelen verkligen, raskt och väldresserat. Och så bar det av med vindens snabbhet. — Bakom mig knallade skott på skott. — — Men framåt, bara framåt, undan måste jag!
Hade kamelen varit mindre snabb eller ett trilsket djur, skulle jag säkert redan sett mitt öde beseglat.
NIONDE KAPITLET.
Hur Abu-Seïf. gick i snaran.
Inom tre minuter befann jag mig utanför den heliga staden Mekka. Först när jag hunnit halvvägs upp på höjden — från vilken jag kommit — vågade jag se mig om. — Jag såg, att det ännu vimlade av förföljare, ryttare; man hade kastat sig upp på både kameler och hästar.
— Vart skulle jag nu vända mig? — Jag måste i alla fall på ett eller annat sätt varna scheikens på mig väntande dotter.
Jag påskyndade kamelen allt vad jag kunde genom tillrop, och jag måste erkänna, att detta djurs snabbhet var högst betydlig.
När jag kommit högre upp såg jag mig om på nytt och fann situationen lugnare. Ty nu var det visst bara en förföljare, som kommit mig något så när närmare. — Jag såg emellertid också att denne var Abu-Seïf. — den farlige sjörövaren, som tydligen lyckats överkomma en särdeles snabb häst.