Jag red vidare, och scheikens dotter blev mig varse. Hon hade redan sett vad som stod på och satt nu i sadeln, medan hon höll den kamelen tjudrad på vilken jag förut ridit.
— Vilken förföljer dig? Vem upptäckte dig? ropade hon på långt håll.
— Abu-Seïf.
— Allah akbar! — Gud är stor! — Är det han som förföljer dig?
— Ja, och han är ganska nära.
— Är det många med honom?
— Inte förrän efter honom ganska långt.
— Gott! Fortsätt allt vad du kan. Jag stannar. — Hur menar du?
— Detta skall du snart få se.
— Men jag måste ha mina vapen.