Detta var ju en lika kuriös som originell syn på saken. Jag brydde mig i alla fall inte om att föra honom ur denna hans villfarelse nu. Han fick gärna för mig tro vad han ville.
Efter åtskilliga besvär kommo vi äntligen till den där hålan. Den befanns vara så stor att även djuren kunde komma in där.
— Skola vi stanna länge här? sporde jag.
— Vi måste vänta till scheiken kommer. När vi dröja skall man först söka oss här, då man förstår att vi kunna haft anledning att söka skydd. — Följ mig!
Under detta hade Abu-Seïf. hämtat sig. Han blev förd in i hålan, som blev allt bredare och högre ju längre in man kom. — En verkligt storartad grotta, som väl kunde rymma ända till fyrtio djur och femtio människor.
Dessutom hade den en i ökenlivet oskattbar fördel däri, att där fanns ett källsprång som hade gott och friskt vatten.
Sedan vi fört fången och kamelerna i säkerhet började vi därute hopsamla det ganska rikt förekommande vatramgräset, som brinner ganska bra även såsom färskt. — Vi kunde behöva det till den kyliga natten. Som vi ridit över steril och stenbunden mark kunde vi knappt behöva frukta att man skulle finna våra spår.
Jag gjorde snart en upptäckt. Sadelsäcken på den av mig tagna kamelen innehöll pangar och därtill rätt mycket.
Både vi och våra djur voro uttröttade. Fångens fjättrar undersöktes ännu en gång innan vi skulle gå till vila. Naturligtvis skulle jag och Halef tura om med vakthållningen.
Natten bröt in. Uti dagningen hade jag åter vakten. Varskodd av en egendomlig brandrök smög jag mig fram utefter väggen och fick snart se en manlig skepnad som gled mig förbi helt nära. Jag igenkände genast en av ateibeherna och steg fram.