Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande. Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han syntes vara det.
Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.
Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken. Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.
Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.
Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då jag ju inte kunde lämna honom ensam.
Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.
— Sir! Det vore bättre att vi inte gjorde detta, sade jag.
— Varför det?
— Emedan vi se bättre i morgon bittida.
— Det går nu också. — Betalar bra!