Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns bra gömställen.
— Hur ska vi göra nu? sade engelsmannen.
— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning eller om ort liv råkar i verklig fara.
— Well! Mycket bra! — Utmärkt äventyr!
Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt visst utan skymten av en misstanke.
Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma. Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min axel och Henrystudsaren höll jag i handen.
— Sallam aaleikum! hälsade jag.
Denna vänskapliga hälsning överraskade dem.
— Aaleïk! — svarade en av dem. Vad vill du här?
— Jag väntar på mina vänner, som skola hjälpa mig.