— Med vad då?
— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen?
Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?
— Vi sälja ingen av dessa hästar.
— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället skänka den åt mig.
— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon häst.
— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra, emedan jag behöver just precis så många.
— Allah kerim! Denne man är helt visst galen.
— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. —
Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.
Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.
— Vad är det ni egentligen vill? sade den som förde ordet.