— Ha tillbaka hästarna som ni stulo av oss i natt vid morgonsidan.
— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.
— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni? — Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.
Han skrattade.
— Ni äro två, men vi sex, sade han.
— Gott I Då får var och en göra som han vill.
— Gå ur vägen!
Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig. Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. — Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring, kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två andra och skyndade bort.
Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss inte alls utan redo vi belåtna därifrån
— Utmärkt! — Präktigt! — Härligt äventyr! — Värt 100 pund! — — Vi två, de sex — fyra hästar togo de av oss, men vi sex av dem. — Utmärkt! — Härligt! sade Lindsay skrattande.