— Bättre har jag sett.
— Nej, var då?
— En ritt på liv och död i en amerikansk urskog, över en frusen flod och på oskodd häst eller och vid en stenig brant canjon, som dock är något helt annat i svårighet mot det här.
— Hm! Till Amerika skall jag också: — Bida i urskogen — på floderna — i dessa canjons. — Utmärkt äventyr! — Men vad sade dessa människor?
— De hälsade och frågade vart vi skulle. Nu skola de föra oss till deras scheik. Han heter Mohammed Emin och är Haddedihnernas hövding.
— Tycks vara tappra.
— Dessa stammar ha alla tappert folk till en viss grad. Männen göra inte heller något annat än rida, röka och draga ut på rov, slåss och lata sig, medan deras kvinnor få arbeta.
— Mycket bra! Skulle vilja vara scheik och finna många "flygande tjurar", som jag skulle skicka till — Hm! —
Efter hand blef steppen mera livlig och vi kunde förstå att vi närmade oss haddedihnernas läger. — När vi anlände dit funno vi allt i rörelse.
Det är inte lätt att beskriva när en hel arabstam bryter upp för att söka en ny lägerplats. Jag hade tidigare genomströvat Saharaöknen och en del av Arabien och därvid gjort bekantskap med flera av de västligaste stammarna. — Men här erbjöd sig en helt annan anblick. Samma skilnad som råder mellan oaserna i Sahara och den Heliga Skrifts land "Sinear". Här redo vi på en nära nog obegränsad präri som inte uppvisade minsta likhet med västerns oaser. Den liknade mer en amerikansk savann—stepp, men rikligt beströdd med blommor.