Här tycktes inte den förskräckliga samum ha rasat fram, här syntes inte minsta spår av "vandrande dyner". Här fanns inte några sönderklufna och försmäktande wadis; och man skulle förmoda att ingen fata morgana här hade makt att gäckas med den uttröttade, ensamme vandraren. —
Den stora vidden hade smyckat sig med doftande blomster. Inte heller människorna syntes beklämda af något öknens vemod, som man gärna inte kan undgå väster om Nilen. Det låg över dessa brokiga fält en färgton som inte alls erinrade om den stora öknens glödande därtill ofta blodigt oklara och dödande ljus.
Vi befunno oss nu mitt bland en hjord på tusentals får och kameler. Så långt ögat kunde se — åt alla sidor — gungade ett hav av betande djur. — Vi sågo långa rader oxar och åsnor, som voro lastade med delar av tält, brokiga mattor, väldiga kittlar och andra husgeråd.
På dessa hade man fastsurrat gubbar och kvinnor som inte längre voro i stånd att fritt sitta i en sadel. — Här och där syntes en åsna bärande småbarn, som voro placerade i påsar, så att man endast kunde se barnets huvud. Till motvikt hade man på samma sätt instoppat lam och killingar, som bräkte mycket lustigt.
Sedan kommo stammens flickor, endast klädda i det arabiska, trånga linnet, samt vidare mödrar med barn på axlarna, och gossar, som drevo framför sig större lam. — Vidare dromedarryttare som, sittande på sitt djur, förde sina ädla hästar bredvid sig i tjuder samt slutligen talrika ryttare som, beväpnade med befjädrade lansar, påpassligt drevo in de djur, som inte ville hålla sig i flock med de andra.
En egendomlig anblick var det att se dessa ridkameler, som buro stammens förnämligare kvinnor. — Jag hade ofta i Sahara sett kameler som buro kvinnor i vaggliknande korgar. Men arrangemang sådana som dessa jag nu såg hade jag förut aldrig sett. Två stänger på cirka sex meter voro nämligen lagda framför och bakom kamelens puckel tvärs över ryggen och sammanbundna i ändarna och förenade med varandra med något slags pergament eller flätverk. Dessa ställningar voro prydda med fransar och tofsar av ylle i alla färger samt prälade med musselskal eller pärlsnodder — likaledes sadel och remtyg, samt räckte på detta sätt drygt ett par meter på ömse sidor om kamelen.
Mellan dessa reste sig på kamelen en förhöjning som bestod av trä med tygöverdrag, liknande en skyllerkur, rikt prydd med tofsar och hängprydnader.
Uti denna kur sutto de förnäma damerna. Hela inrättningen hade en ganska ansenlig böjd. Och när man sålunda såg detta mot horisonten, kunde man — på grund av kamelens vaggande gång — taga det hela för en jättefjäril eller för en väldig trollslända som slog upp och igen sina vingar.
Åsynen av oss väckte stort uppseende i varje grupp där vi visade oss, helt visst mest åsynen av sir Lindsay, som genast vid första anblicken togs för att vara en europe — liksom våra båda tjänare. Han blev här i sin grårutiga kostym ännu mer säregen än en arab helt visst kan bli det i sin måleriska dräkt uti någon av Europas städer.
Förarna redo i teten tills vi fingo syn på ett mycket stort tält, framför vilket många lansar stodo nedstuckna i jorden. — Detta var scheikens tält. — Och man var redan i färd mod att uppresa många andra tält runt om detta.