Han kastade därvid en betecknande blick på engelsmännen — Lindsay och dennes tjänare.
— Vad menar du med dessa ord? sade jag.
— Dessa män som komma från Aftonlandet för att hetsa paschan på öknens söner. — Varför behöver öarnas konung en konsul i Mossul?
— Dessa tre män höra inte till något konsulat. Vi äro trötta resenärer och begära inte annat av dig än en klunk vatten för oss och en dadel åt våra hästar.
— Om ni inte höra till konsulatet skola ni få vad ni begära. — Träden in och varen välkomna!
Vi bundo våra hästar vid lansarna och gingo in i tältet. Där fingo vi kamelmjölk och tunna, hårda, halvt förbrända rågkakor — tecken till att scheiken ännu inte betraktade oss som sina gäster.
Under den korta måltiden fixerade han oss med mörk blick utan att säga ett ord. — Han hade säkert välgrundad orsak att misstro främlingar, och jag såg på honom att han var nyfiken att få veta något närmare om oss.
Lindsay såg sig om i tältet och frågade mig:
— Han är visst arg den där gubben?
— Det ser så ut.