— Är denne din fiende?
— Ja! Han har intalat guvernören i Mossul att taga min son tillfånga. Han har upphetsat obelderna och andra stammar mot mig för att röva våra hjordar och för att tillintetgöra hela vår stam.
— Då skall du kalla de andra schammarstammarna till hjälp.
— De kunna inte nå oss, ty guvernören har samlat en krigsstyrka för att överfalla deras områden vid Sindschar med krig. Jag Är hänvisad till att hjälpa mig själv; måtte Allah beskydda mig!
— Mohammed Emin! Jag har hört att obeïderna, abuhamenederna och dschowarierna äro rövare. Jag tycker inte om dem. Jag är en schammarernas vän. Schammarerna anses vara de tappraste och ädlaste araberna, och jag önskar att du måtte besegra alla dina fiender.
Jag avsåg inte att säga en artighet med dessa mina ord, utan de voro sagda av övertygelse. Detta märktes kanske även av mitt tonfall, ty jag såg att han nu betraktade mig vänligare,
— Är du verkligen en schammarernas vän? sade han.
— Ja! Och jag beklagar denna tvedräkt, som gör att er makt sålunda blivit bruten.
— Bruten? — Allah är stor, och ännu äro schammarerna tappra nog att kämpa mot sina fiender. — Vilken har berättat om dem för dig?
— Jag har redan för länge sedan läst om er och hört talas om er. Men senast hörde jag talas om er av ateïbehernas söner.