I närheten av scheikens tält fanns ett annat i vilket vi trädde in. Där funnos tre arabiskor och två negresser, dessa senare slavinnor. Och dessa malde mellan ett par stenar mjöl till måltiden. Den som syntes förnämligast bland kvinnorna ledde arbetet. Denna var tydligen husmodern.
I ett hörn av tältet syntes flera säckar som innehöllo ris, dadlar, kaffe, korn och bönor. Över dessa var en kostbar matta utbredd. Denna bildade husmoderns hedersplats.
Hennes anletsdrag voro regelbundna. Hennes ögon mörka och glänsande. Läpparna voro mörkröda och ögonbrynen svarta samt bemålade så att de gingo samman över näsroten. — Panna och kinder voro besatta med skönhetsmouscher, och på de bara armarna och fötterna syntes en mörkröd tatuering.
Från örsnibbarna hängde en gyllene ring ända ned till axeln. Även näsan var försedd med en stor guldring, som blixtrade av många ädla stenar. — Denna var nog ganska i vägen för henne när hon skulle äta! Kring halsen hade hon hela rader av perlor, koraller, "assyriska cylindrar" och brokiga stenar. Silverringar prydde hennes fot— och handleder samt armarna.
De andra kvinnorna voro inte på långt när så beprydda.
— Sallam! hälsade scheiken. Här medför jag en hjälte av german—stammen, vilken är en mycket helig man, som vill benåda er med vatten från den heliga brunnen Zem-Zem.
Genast kastade sig alla dessa kvinnor till marken. Även den förnämsta gled ned på sina knän. Jag droppade litet av vattnet i handen och spred ut det över kvinnorna.
— Mottagen detta, öknens blommor! Alla folks Gud må bibehålla er älskliga och glada, att eder doft må vederkvicka er herres hjärta!
När de märkte att jag åter stoppade på mig den heliga flaskan reste de sig och tackade. Detta skedde helt enkelt som hos oss med en handtryckning. — Därpå sade scheiken:
— Skynda er nu att bereda en måltid som är värdig denne man. Jag skall fylla mitt tält med gäster, och alla skola fröjda sig över den heder, som denna dag blivit oss vederfaren.