Jag skulle naturligtvis helst för detta ändamål ha brukat mina egna fingrar. Men jag fick hålla god min, annars hade det kunnat tagas som en förolämpning.
Sir Lindsay formade emellertid som vanligt sin mun till en parallellogram när den första biten av scheiken stoppades därin. Och han klämde inte heller igen den förr än jag sade:
— åt för sjutton! Annars förolämpar ni scheiken dödligt.
Han klippte till, sväljde biten och sade:
— Brrr! Jag bar kniv och gaffel på mig.
— Men man måste taga seden dit man kommer.
— Förskräckligt!
— Vad säger denne man? frågade scheiken.
— Han är alldeles hänförd av alla dessa läckerheter.
— Gott! Ni äro mina vänner! Jag tycker om er.