Med dessa ord stoppade han handen i den ystade mjölken samt strök sedan en del därav under den stackars engelsmannens stora näsa. Den sålunda lyckliggjorde snörvlade till ett par tag för att skaffa sig luft och mod och försökte sedan att med fingret aflägsna delikatessen, som runnit ned på hakan. Sedan blev det för honom att — för den goda sämjans skull — egenhändigt införa mjölken, sålunda uppsamlad uti munnen.
— Förskräckligt! stönade han. — Kan man verkligen behöva att utsätta sig för detta?
— Absolut!
— Utan att göra motstånd?
— Ja! Men vi kunna hämnas.
— Hur då?
— Gör efter på samma sätt som jag.
Jag letade bland mandlarna och stack litet därav i scheikens mun. Men han hade inte hunnit svälja förr än Lindsay doppade handen i det skirade smöret och smorde in scheikens mun därmed.
Vad jag inte väntade av en muselman inträffade i alla fall: Han slickade i sig detta smör, givet av en otrogen! — Men man kan vara förvissad om, att han samtidigt bestämde sig för en grundlig sköljning och att ytterligare rena sig genom en längre eller kortare fasta.
Medan vi båda sålunda blevo matade av scheiken, utdelade jag rikligt av håvorna åt de andra. Detta upptogs som en stor hedersbevisning och man öppnade sin mun med stor beredvillighet. Snart fanns inte mycket kvar av all denna arabiska härlighet.