Några ögonblick senare knäböjde han åter på sin flotte, tog åran och förde den i takt med att han sjungande bad sitt: ïa Allah, Allah hu!
Denna fakir hade gjort ett visst intryck på mig. — Varför hade han gått ombord och inte hellre landat vid stranden? — Varför hade han frågat om jag var rik och under hela samtalet mönstrat däcket och fartyget med en uppmärksamhet, som han likväl på samma gång syntes vilja dölja? Jag hade visserligen ingen som helst anledning att oroa mig för detta, och likväl föreföll mig denne man mycket misstänkt. — Jag skulle kunna gått ed på, att mannen inte var någon dervisch.
Som jag inte längre kunde observera honom med blotta ögonen tog jag min kikare. Ehuru skymningen i dessa nejder blott är mycket kort, kunde jag likväl ännu se honom med kikaren. — Nu låg han inte längre på knä, såsom han ju ändå skulle göra det för att hålla sitt avgivna löfte, utan han hade bekvämt satt sig tillrätta och halvt vänt flotten. — Han rodde in mot samma kust, som den där vi lågo. — Här var säkert ugglor i mossen.
Halef stod bredvid mig. Han syntes upptagen av samma tankar som jag, när han sade:
— Sihdi! Kan du ännu se honom?
— Ja.
— Han ror in mot land och tror att vi inte se det.
— Alldeles. — Vad tror du om den där mannen?
— Blott Allah är seende. Men även Halef har skarpa ögon.
— Och vad har du sett?