— Allah kehrim! Gud förbjude en sådan olycka? — Du skulle ju i så fall kunna nedskjuta varenda häst.
— Då bör du kanske förstå, att jag inte fruktar varken obeïderna, Abu
Hammed eller dschowarierna om jag har en sådan häst som denna?
— Emir! Jag hör dig! Du är Hadschi Kara Ben Nemsi, min vän Maleks vän, och jag vill lita på dig. — Tag denna hingst och giv dig i väg i morgon! — Om du inte kan upptäcka något av fienden, så är hingsten fortfarande min, men i annat fall är han din. Och då skall jag även tala om för dig hemligheten med honom.
Varje arabisk häst, som är av bättre ras, har nämligen med sig en viss hemlighet, enligt arabernas tro. Han är dessutom inövad till något visst tecken, efter vilket han presterar sin största snabbhet och i vilken han inte saktar av förr än han antingen störtar eller och hejdas av ryttaren.
Denna hemlighet förråder inte ägaren för någon och använder den endast, då han befinner sig i allra största livsfara.
— Inte förr? sade jag. Men det kan ju tänkas att jag redan på denna spionering kan rädda mig och hästen endast genom att känna denna hemlighet.
— Visserligen. — Men du är ännu inte hingstens ägare.
— Jag skall i alla fall bli det, sade jag med tillförsikt.
— Och skulle jag inte bli det, så skall jag taga denna hemlighet med mig i graven, där ingen själ kan erfara den av mig.
— Du kan ha rätt. — Kom!