— Allah akbar! — Maschalla! — Allah il Allah! hörde jag nu ropas efter mig. — Man kunde säkert inte bli klok på min ridkonst.
De ökade hastigheten och lyfte åter sina bössor. Nu kastade jag hingsten åt vänster samt red i spetsig vinkel förbi deras flank. — De kunde därför inte skjuta om de inte ville utsätta sig för att träffa den fina hingsten.
Trots att denna jakt såg mycket farlig ut, var den — tack vare hingstens förträfflighet — nästan en barnlek, men som jag dock inte skulle velat experimentera med gent emot indianer.
Vi jagade sålunda en gång runt det vitt utbredda lägret, därpå gallopperade jag alltjämt hängande vid hästens sida — mitt emellan de förföljande till platsen varifrån vi börjat.
När jag steg av visade hingsten inte ett spår av svett eller lödder. — Han var verkligen värd mera än pengar. — Efter hand kommo de förföljande. De hade inalles avlossat fem skott mot mig utan att kunna träffa.
Den gamle scheiken grep min hand.
— Hamdullillah! — Allah vare prisad! — Väl att du inte blev sårad. Jag har varit mycket orolig. — Men nu ser jag att ingen el schammar kan överträffa dig som ryttare.
— Jo helt visst finns det många som kunna rida mycket bättre, men de ha inte förut tänkt på att ryttaren kan taga betäckning av hästen. Jag kan verkligen tacka denna häst för att man ej kunnat träffa mig. — Men kanske du tillåter att vi göra en liten ändring i leken?
— Hur så?
— Alldeles som förut, men med den skillnaden att jag får begagna mig av en bössa.