— Så må vi börja då, sade scheiken.
— Se ni det ensamma tältet sexhundra steg härifrån?
— Ja, vi se detta.
— Så snart jag hunnit dit, kunna ni begynna med skjutningen. Längre försprång behöver jag inte. Och nu framåt.
Jag hoppade upp på hingsten, som sköt i väg likt en pil. Araberna följde hack i häl. — Hingsten var verkligen superb. — Jag hade inte hunnit hälften av det sagda avståndet, förr än förföljarne voro minst femtio steg efter mig.
Nu böjde jag mig ned för att sticka ena armen i halsremmen och ett ben i öglan. Kort framför det angifna tältet såg jag mig om. Alla de förföljande höllo sina bössor och pistoler skjutfärdiga.
Nu kastade jag om hästen i rät vinkel. En av de förföljande gjorde blixtsnabbt samma manöver. Han reste sig och stod med en säkerhet som om han vore fastgjuten vid hästen. Han lyfte sin bössa och skottet föll.
— Allah il Allah, la Allah, Wallah, Tallah! ropade man det kända krigsropet.
Man trodde nog att jag var träffad, ty man kunde inte längre se mig. Jag hade gjort på samma sätt som indianerna och hängde nu vid hästens ena sida i stället, den som var de förföljande frånvänd.
En hastig blick under hingstens hals övertygade mig att ingen mer höll sig skjutfärdig, och genast satte jag mig upp igen samt drev nu hästen åt höger och fortsatte i full karriär.