Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk. — Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta, som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.
Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga utan i stället intar en mycket underordnad roll.
— Sihdi, sade Halef, som inte vek från min sida. Såg du honom?
— Vilken menar du?
— Den skäggige.
— Den skäggige! — Vem hade skägg?
— Kvinnan.
— Kvinnan? Hade hon skägg?
— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja, vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.
— Mustascher?