Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta nedfirande.
Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att plundra sambuken på dess tullintäckter och — —
Längre hann jag inte förr än någon ropade:
— Alargha! Iz chijanisch! — Pass på! Vi äro upptäckta !
Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se, att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned på däcket.
I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.
— Halef! Hitåt! ropade jag.
Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.
Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.
Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen förut kommit till oss på flotten!