— Döda inte denne nemsi, utan bind honom! hörde jag.
Jag förmådde inte göra mig fri. De voro nu sex mot en.
Knallen av en pistol hördes, och så Halefs röst:
— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:
— Bedöva honom!
I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att jag blev bunden och bortsläpad.
När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.
Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:
— Kom upp!
Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.