När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar, kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen — som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.
Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick. Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt förakt, när han sade:
— Vet du vem jag är?
— Nej. Men jag anar det, svarade jag kallt.
— Nå, vad anar du då?
— Att du är den omtalade Abu-Seïf.
— Alldeles! — Knäböj, usle giaur!
— I koranen står det, att man endast skall knäböja inför Allah.
— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din aktning genom att böja knä inför mig.
— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan räkna på sådan.