Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid. Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med detsamma!
Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart, som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över bord!
Ett rop hördes av harm och häpnad.
Jag steg undan och sänkte svärdet.
— Abu-Seïf.! sade jag. Konsten att fäkta är du allt litet klen i.
— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå svärdet ur min hand!
— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar. Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.
Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund och sade sedan:
— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.
— I vilket avseende? På vilket sätt?