Han stod där alldeles häpen över dessa mina ord. Men så brast han ut:
— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår intet mot mig.
— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig säker.
— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp, skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.
— Kanske jag kan bättre reda mig mot dig alldeles ensam.
— Jag hör, att du är galen.
— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet blir det en helt annan sak.
Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:
— Försvara dig! — Vid tredje hugget är du dödens!
Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte hade annat val i denna stund.