— Ja, jag känner till det.
— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.
— Men hur kommer det, i vilket fall som helst, att gå för min tjänare?
— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur, och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.
Han lämnade mig och jag fördes ned på däcket.
Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna, samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.
Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade mig.
Tigande gav man mig vatten, kuskussu och några dadlar.
Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.
Utsikterna att kunna fly voro verkligen så minimala som möjligt.