TREDJE KAPITLET.
Hur jag åter fick tag i Halef.
På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och honom.
Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats, till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten till Dschidda blir allt flackare.
Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.
När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu svalare och blev med varje kvart allt svalare.
Ännu vid midnattstid hade jag inte somnat.
Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.
Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen, och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.
Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus. Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta pass.