Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.
Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till min egen räddning, inlåst som jag nu var.
Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade. Någon höll på med att öppna.
— Sihdi!
— Vem där?
— Hamdullillah! Pris vare Gud! — Känner du inte igen din tjänares röst?
— Halef? — Omöjligt! — Du kan ju inte gå.
— Varför inte det?
— Du har ju brutit ditt ena ben.
— En kula har jag fått i armen, men med benen är det ingen fara.