— Gott jag vill försöka finna mig.
— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. — Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på dig i alla fall. — Nu kan du gå.
Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte mig märka ett lätt buller mot min dörr.
Jag lyssnade men allt blev åter tyst.
Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara varit en råtta.
Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.
Men nu! — Vad var detta?
Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung duns.
Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt stönande och därpå en välbekant röst:
— Sihdi! Kom ut! — Nu har jag honom!