— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden för middagens böner.
Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom såg ut att vara obebott.
Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.
— Jag har något att säga dig, nemsi.
— Låt höra!
— Ämnar du fortfarande försöka att fly?
— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken begagna mig av första tillfälle.
— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.
— Skall detta verkligen behövas?
— Du är själv orsaken.