— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.
Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.
Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. — Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna, som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon, manade honom i hög tid till försiktighet.
Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga det med ett djärvt språng.
Detta lyckades för oss båda, och Halef viskade:
— Hamdullillah! — Nu äro vi fria. — Men vidare! — Varthän?
— Till Dschidda.
— Hittar du vägen dit?
— Nej.
— Eller har du en karta, som du kan följa?